Navigerande anorexi som lever med typ 1-diabetes: Julias styrka och motståndskraft

Tack vare Irina Krantz kontakt fick vi träffa Julia som levt med typ 1-diabetes i mer än 20 år och även fått leva med en ätstörning, anorexia nervosa.

Att ta upp och prata om dessa frågor är viktigt för alla, men särskilt för medlemmar i diabetesgemenskapen. Att bryta tabun och dela med sig av våra erfarenheter kan hjälpa många andra att veta att de inte är ensamma, och att läsa om den mindre vänliga sidan av diabetes kan också vara befriande, eftersom många kommer att känna sig förstådda, och för dem som närmar sig denna läsning från “utsidan” av vårt “liv med diabetes” kan väcka empati.

Idag läser vi om vår huvudpersons livshistoria, stigmat och okunnighet om typ 1-diabetes som hon tror fortfarande existerar, utmaningarna och utmaningarna i denna intervju som inte går att missa.

Men vet du vad som är bäst? Att nu öppnar sig en ny scen för Julia, en framtid där hon med sin värme och erfarenhet kommer att kunna inspirera och hjälpa andra. Det är vi säkra på.

JULIA OCH RÖRELSERNA

Mitt namn är julia och jag är en tjej på 23 år, född 1998 i en liten by kallat Åtvidaberg som ligger i Östergötland. Jag har flyttat runt mycket i mitt liv pågrund av mycket påfrestningar i mitt privatliv, totalt har jag flyttat 22 gånger under mitt 23 åriga liv. Hela mitt liv har jag stått min mamma väldigt nära och det är även henne jag största delen sv mitt liv bott med. Min biologiska pappa har jag inte någon kontakt eller relation med idag sedan många år tillbaka. Idag bor jag på Öland nära min mamma och halvpappa men ska flytta ner till Lund i slutet på januari tillsammans med min pojkvän. 

Jag har varit utbildad konditor sedan fem år tillbaka då jag tog studenten i Linköping, därefter har jag jobbat som konditor i två år för att sedan testa på handels branschen vilket jag trivts med. Jag har arbetat i butiker som city gross, ica kvantum och new yorker. Nu innan jag flyttar till ny stad har jag jobbat på ett café men inte som konditor utan som cafebiträde. Det har varit väldigt påfrestande för mig och min diabetes, dels med måltider mm och stress så valde att skvallra min anställning där.

ATT LEVA MED EN ÄTSTÖRNING

Jag är en person som älskar att träna, laga mat, umgås med vänner och familj. En ledig dag spenderar jag gärna på gymmet eller en lång promenad eller löprunda. Träningen blev för två år sedan tyvärr min värsta fiende då jag hamnade i ätstörningar och blev diagnostiserad med anorexia nervosa och den sjukdomen kombinerat med hypotyreos och typ 1 diabetes, var nära att bli min död.

Jag blev diagnosticerad med min diabetes när jag var 1,5 år gammal, snart 22 år sedan. Då var diabetes en sjukdom som var väldigt osynlig för samhället, väldigt få människor visste innebörden, även min familj. När jag fick min diagnos var mamma hemma med mig i väldigt många år för att vi skulle kunna hålla koll på min sjukdom, det var en tuff tid då det heller inte fanns lika bra och moderna hjälpmedel som vi har idag. Man hade inte den tryggheten att få larm på natten då man hade lågt blodsocker, man fick sticka sönder sina fingertoppar för att hela tiden vara medveten om sitt blodsocker och även ta allt insulin via sprutor i magen. Tryggheten är större idag då om vi kan ha insulinpump om vi vill, vi har sensorer som mäter blodsockret var femte minut åt oss och det får man ändå vara tacksam för att forskningen har och även går framåt. Jag har många gånger haft på känn att jag håller på att bli utbränd, pågrund av min sjukdom men omgivningen förstår inte det när man yttrar sig om det, man får bara höra att ALLA klarar av att jobba heltid, det är som att få en käftsmäll när man är på botten.

DIABETES + ANOREXIA

Om jag går in lite närmare på kombinationen av diabetes och anorexi jag blev utsatt för, så skulle jag säga att det är en livsfarlig situation och livshotande tillstånd. Man inser det inte när man väl är inne i det men Såhär i efterhand reflekterar man ibland på hur illa det kunde ha gått om det inte hade vänt, då hade jag förmodligen inte suttit här idag. Dödligheten för anorexi är redan högt men i kombination med diabetes ökar dödligheten mellan 70-80%. Konstigt nog var min diabetes väldigt välskött under anorexian så den påverkades inte särskilt mycket, det beror troligtvis på att jag har ett enormt kontrollbehov av att ligga inom referens värden.

Jag själv och även mina föräldrar märkte alldeles för sent att jag var sjuk, det gick väldigt fort på slutet då jag hade kommit så långt in i svälten att mina organ börjat påverkas och brytas ned, eftersom det inte fanns varken muskler eller fett kvar att bränna på min kropp. Jag klandrar varken mig själv eller min omgivning för vi inte stannade upp och tog hjälp i tid för jag vet nu i efterhand hur otroligt skicklig man blir på att dölja, ljuga och manipulera alla i sin omgivning för att komma dit man vill. Jag skulle säga att en ätstörning är ett lika stort beroende som spelmissbruk, alkoholmissbruk mm och även detta har vi i min släkt, olika beroenden och missbruk. Huvudsaken är att man får stöd och tar sig ur det, eller lär sig hantera det och leva med det. Jag tror inte någonsin jag kommer bli av med min ätstörning mentalt men jag lär mig att hantera den på ett mer professionellt sätt. 

TIPS FÖR ATT HJÄLPA EN PERSON SOM GÅR IGENOM EN ÄTSTÖRNING

Till dem som står nära en person med missbruk eller ätproblematik skulle jag säga, ta inte ut din oro och frustration i ilska på den drabbade personen.

• Låt dem veta att du finns där, fråga även hur hen mår.
• Prata inte kring ämnet som personen lider av.
• Påpeka inte personens utseende eller vikt.
• Tvinga inte fram några svar.

Till dem som har eller haft ett beroende eller en ätstörning är det olika för ALLA vad som är bäst för ett tillfrisknande. Många personer behöver vård till en början, ibland till och med tvångsvård. För mig började jag som sjukast på ätstörningsenhet men valde efter en kort period att fortsätta tillfriskna på egen hand med hjälp och stöd av familj och vänner. Det fungerar inte för alla att göra så då denna sjukdom har enormt stor risk för återfall men kan man hantera återfallen kommer det gå bättre.

DET FINNS MYCKET STIGMA att övervinna

Jag är väldigt besviken på dagens samhälle om att diabetes inte uppmärksammas mer och att man inte lyfter riskerna med den, man har alltid fått höra att man är allergisk mot socker när man har diabetes eller att man ska ta sprutor om man blir låg. Allt detta är så fel och det ska inte behöva finnas sådana fördomar idag när trots allt människor dör varje dag av typ 1 diabetes. Det viktigaste skulle jag tycka var att man får samhället att förstå att diabetes typ 1 och 2 är två helt olika sjukdomar. Det är även svårt för mig som diabetiker att till exempel säga på mitt jobb att jag mår dåligt en dag för jag haft en jobbig natt med min diabetes, ingen förstår eller vill förstå sånt. 

MINA PROJEKT OCH HUR JAG SKA HJÄLPA MÄNNISKOR

Jag har en otroligt stor dröm att få göra tidnings eller tv reportage om diabetes, samt diabetes i samband med ätstörningar. Även få åka runt och föreläsa och utbilda människor. 

Självklart kan man träna och äta som vem som helst även om man har diabetes typ 1, MEN då gäller det även att vara medveten om hur man ska hitta balansen mellan träning och mat, det är ett svårt uppdrag och det är inte alltid det klaffar eftersom många andra yttre påfrestningar påverkar blodsockret. Det kan vara mens, pms, stress, infektion, kolhydrater mm. Jag gjorde ett stort fel att helt klippa bort kolhydrater från min kost innan ätstörningen, ett väldigt stort misstag många gör, helt i onödan. Kolhydrater är viktigt för en diabetiker men det ska vara rätt sorts kolhydrater, helst lite långsammare för en så jämn blodsockerkurva som möjligt. Olika tycker av träning har alltid också påverkat mitt blodsocker, konditionsträning gör mig alltid låg medans styrketräning kan göra att jag ligger högt både under passet och några timmar efter.

Men hittar man balansen mellan kost, träning och vardag brukar det oftast gå bra. Men jag ska inte ljuga för det är en oerhört påfrestande sjukdom som inte alltid syns utanpå men mentalt är det ett 24 timmars jobb, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Ett vanligt heltidsjobb kan man ta semester ifrån. Denna sjukdom tar inte semester utan den är med dig dag som natt och alla val jag gör har jag alltid med min sjukdom i tankarna, jag måste planera allt jag gör för att inget ska gå fel, vilket det ändå tyvärr gör ibland. Jag har blivit medvetslös väldigt många gånger pågrund av lågt blodsocker och det vill man aldrig ska behöva hända, dels blir man rädd själv att man ska få följdsjukdomar eller skriv vakna igen på morgonen när man lagt sig på kvällen. Man är även orolig för sin omgivnings skull ifall det skulle hända något. 

ETT BUDSKAP OM HOPP

Men ändå står jag här idag och har överlevt diabetes i 22 år och det skulle jag säga är ett bevis på att man faktiskt kan leva länge med denna kroniska sjukdom bara man lägger ner mycket energi på att hålla den i schack. Jag hoppas få visa min kunskap och dela med mig av mycket mer till många mer framöver, även video intervjuer skulle vara så spännande då man får en tydligare och bredare bild av saker och ting.

SOCIALA NÄTVERK

På sociala nätverk hittar ni mig :

instagram – wellnessbyjuliaa & juliaajahrl 

Facebook – Julia Jahrl