Att bli diagnostiserad med en till kronisk sjukdom
Livet med en kronisk sjukdom kan vara en utmaning. Speciellt under de delar av livet då man blir utmanad. Typ 1 diabetes har vart en del av mitt liv sen jag var 6 år gammal vilket betyder att jag nästan bara minns mitt liv som typ 1 diabetiker.
Typ 1 diabetes är en utmaning, även om många vill säga att det är enkelt att leva med det. Det kan bli enklare med vissa hjälpmedel och stöd men jag skulle säga att leva med det är en rejäl utmaning. Det har iallafall vart det för mig.
Något som är positivt med att leva med en sjukdom som typ 1 diabetes är att man blir väldigt förstående. Man kan relatera mycket till andra människor som mär dåligt, har ångest, lever med andra sjukdomar etc.
Det jag inte var medveten om förän senare i livet var att jag hade en större chans att få yttligare kronsiska sjukdomar pga min redan existerande sjukdom.
Jag har under mitt vuxna liv dragits med smärta till och från och inte riktigt reagerat mer än att jag har vilat från träning och sökt hjälp hos min läkare. Ingen sa något om att det kunde vara en kronisk sjukdom, många av mina läkare även precis innan min diagnos trodde jag hade stukat mina handleder eller tränat för mycket.
Jag fick diagnosen ledgångsreumatism för cirka ett år sen och jag kan nog säga att det har vart ett riktigt jobbigt år. Har nog aldrig mått så dåligt som nu, inte ens under mina värst år med min typ 1 diabetes. Smärta är något helt annat, specillet när mina mediciner påverkar min typ 1 diabetes. Jag har under stora delar av det här året ätit kortison som gör så mitt blodsocker blir högre. Jag har även inte fått den hjälp jag behöver med min t1d. Mina sköterskor har vart väldigt oförstående och inte ett riktigt stöd som jag faktiskt hade behövt.
Det var ungefär samma med min läkare på reumatologen. Väldigt oförstående och knappt så hon trodde på att jag faktiskt hade ont…vilket gjorde mig både stressad och kände mig utom kontroll.
Det positiva var att ett par månader in i min sjukskrivning fick jag en ny läkare. Han var en utav de bästa jag haft, någonsin. Han förstod precis vad jag gick igenom. Han gav mig det stöd jag behövde och medicin som hjälpte mig ta mig igenom smärtan. Det här visar att den vårdgivare vi har spelar så stor roll.
Jag är äntligen på en god väg framåt och känner att framtiden är ljusare. Situationen som är nu jämfört med hur mörkt det såg ut förra året är en stor kontrast. Jag vill bara visa sidan av hur svårt det kan vara, även för en person som redan är sjuk att få ytterligare en diagnos. Att bara leva med en sjukdom är en stor börda. Att leva med två är ännu värre, men det finns hopp. Jag brukar leva efter att “man tar en dag i taget” och det har hjälp mig mycket genom dåliga dagar och perioder.
