Att diagnostiseras med Typ 1 Diabetes âr 1996
Jag fick min diagnos när jag var 6 år gammal (skulle fylla 7). Mina föräldrar märkte av att jag började dricka vatten mitt i natten samt gå på toaletten ofta. De testade mitt urin med en urinsticka för att se så mitt blodsocker inte var högt (Min pappa har också typ 1 diabetes därför testade vi mig hemma). Såklart var mitt blodsocker högt så vi åkte in till sjukhuset för att lägga in mig.
När jag fick min diagnos brukade man bo kvar på sjukhuset för att se så att allt gick bra med blodsockret och omställningen. Nu för tiden tror jag att processen ser väldigt olik ut men jag kan ha fel.
Jag var väldigt pigg och hade mycekt energi när jag var liten men efter och under tiden då jag blev sjuk var jag väldigt låg vad jag själv kommer ihåg.
Ett starkt minne jag har från när jag var inlagd var att jag fick permission en kväll för att gå på en “klassfest”. Vi var bara 6 år men vi skulle mötas upp hela klassen i skolan för att lyssna på musik och leka. Det var jättekul men jag var så otroligt trött och hade svårt att slappna av.
Bild: Innan diagnosen, här var jag ca 5 år gammal
Ett annat starkt minne jag också har från när jag först blev inlagd var att min sjuksköterska var så snäll. Han hjälpte mig med mina sprutor och förklarade hur allt gick till på ett sätt så jag inte blev rädd.
Jag hade fått för mig att jag skulle dö, vilket inte var sant, men det kändes lite så.
Under tiden på sjukhuset fick jag gå igenom en massa saker som ett friskt barn inte gör. Jag fick lära mig att sticka mig i fingret. Hur man tar sprutor, även om mamma tog mina sprutor på mig sen när vi kom hem. Att man ska äta på vissa tider och bara en viss typ av mat.
Det var strikta regler på vad jag fick äta, inget socker alls om jag inte hade lågt blodsocker. Helst fullkornsprodukter och frukt till mellanmål.
Det var en enorm omställning och det svårast var nog mitt första barn-kalas. Föräldrarna till hen hade helt glömt bort mig och mina regler när det kom till kosten. Alla barnen fick tårta och godis medans jag fick ett päron. Jag vart så ledsen och förstod inte varför jag inte kunde äta samma saker som de andra.
Jag gick även i skolan under tiden jag var inlagd på sjukhuset, vilket för mig är så konstigt. Det var jättebra så man inte missade något men jag tycker att det hade vart bättre om jag fick lite ledig tid att bara ta in allt istället. Skolan kan man alltid ta tag i sen.
Jag kommer inte exakt ihåg hur länge jag låg inne men det var rätt länge och jag kom tillbaka ett par gånger då det var svårt att hantera mitt blodsocker under den tiden. Jag fick ofta akuta låga blodsocker vilket var väldigt jobbigt. Därför är jag glad både för min skull men även för barn som blir diagnostiserade nu. Att det finns så många bra hjälpmedel som insulinpumpar och cgms.
Livet med typ 1 diabetes blir väldigt joibbigt utan tekniken vi har nu men det funkade. Man visste inte bättre. Framtiden kan bara bli ännu bättre och utvecklingen mot mer självgående insulintillförsel går framåt. Hoppas att min upplevelse av hur det var att diagnostiseras med typ 1 diabetes år 1996 kanske kan väcka lite tankar hos er. Jag är iallafall väldigt glad över hur mitt liv ser ut idag. Jag kan äta vad jag vill och behöver inte slaviskt följa en massa regler för att överleva. Det är ett stor steg framåt!
