Life by Linnea
Berätta om din livshistoria och varför du skapade dina socialamedier? Vad var/är dit mål med dem?
Idag är jag 29 år gammal men min resa med diabetes startade sommaren år 2003. Jag hade sommarlov och hade åkt med familjen till vårt sommarställe i Halmstad, något som jag varje år längtade efter. Ingen visste att den här sommaren skulle bli helt annorlunda och förändra mitt liv för alltid.
Jag och min diabetes har gått igenom mycket genom åren. Jag har lärt mig mer om mig själv än vad jag någonsin hade trott och kan använda det till min fördel. Jag försöker hitta det positiva med att leva med diabetes typ 1 och se möjligheter istället för hinder. Tyvärr så har jag inte alltid haft den inställningen, att få diagnosen diabetes typ 1 i början utav mina tonår har inte varit lätt.
Som tonåring så försöker man hitta sig själv och passa in, blandat med hormoner som inte gör saken lättare.
Jag flyttade till en ny skola, fick nya klasskamrater, nya kompisar och en ny sjukdom. Allt på samma gång och det var allt annat än lätt. Min skolgång har inte vart den bästa, jag utsattes för mobbning i flera år vilket resulterade i att jag inte orkade gå till skolan. Jag ljög, jag sa att jag kände mig sjuk och var borta så pass mycket att jag fick kämpa för att klara av grundskolan.
Trots att jag ljög för min familj, gick på otaliga läkarbesök, blev ifrågasatt av skolan så var det bättre än att bli mobbad dagligen.
Något som många av oss med diabetes kan känna igen oss i är att vår sjukdom styrs otroligt mycket av hur vi mår. Därför så är det inte så konstigt att jag under den här perioden kämpade med min diabetes typ 1. Återkommande höga långtidsvärden i kombination med en barndiabetes mottagning som var allt annat än förstående gjorde att jag även började ljuga för mina läkare och sjuksköterskor.
Jag är tacksam över att jag nu går på en diabetesmottagning som är fantastisk, men att behöva bli så dåligt och opsykologiskt behandlad som barn har satt djupa spår i mig. Tanken att jag behövde vänta tills jag blev myndig och sluta på barnmottagningen för att bli rättvist behandlad är något som motiverar mig idag till att förändra vården. Barn ska inte behöva bli behandlade på det sättet jag blev.
Jag hade kunnat skriva en bok om allt som hänt mig under min uppväxt och hur det har format mig som person idag. Det som får mig till att vilja berätta min livshistoria är för att hjälpa andra. Jag vill kunna sträcka ut en hand och erbjuda den hjälpen jag aldrig fick men desperat behövde.
Ett sätt att nå ut till människor är via sociala medier, något som jag valt att utnyttja. Med min Instagram vill jag hjälpa och inspirera människor, skapa känslan att man inte är ensam. Jag vill sprida kunskap om diabetes och tala om psykisk ohälsa.
Förutom att hjälpa andra människor med mina sociala medier så jobbar jag också mot att förändra vården. Det ska finnas hjälp att få, men det behövs kunskap och utbildning om vi ska få utrymme till att utvecklas.
Hur visste du vad PTSD var? hur kunde du identifiera det?
När jag förut tänkte på PTSD så tänkte jag på truman som uppstått i krig, olyckor eller vid våld. Soldater som varit med om så pass otänkbara och hemska situationer att det påverkar dem i vardagliga livet. Detta är förvisso sant, men jag visste inte att PTSD var ett så pass utsträckt tillstånd.
Det var inte förens jag gjorde en utredning för ADD/ADHD som jag fick reda på att jag hade PTSD, men efter ha lärt mig mer om tillståndet så föll bitarna på plats. Klart jag hade PTSD.
Jag förstod aldrig varför jag fick panikattacker i samband med blodprovstagning och stark ångest i sjukhusmiljöer. Jag förstod inte att det var PTSD.
Det finns många tillfällen i mitt liv som skapat ångest och oro, men en händelse var så pass stark att den i flera år påverkade mig och påverkar mig än idag.
Linnéa, 11 år gammal, livrädd för sprutor blev fasthållen av flera sjuksköterskor, läkare och narkosläkare efter att ha kämpat emot att få dropp insatt i båda armarna. Jag var livrädd, vilket inte är så konstigt om man tänker på det. Flera främmande människor som med tvång håller i ett barn som är nålrädd.
“Hon kommer inte att komma ihåg det här” sa sjuksköterskan till min mamma under tiden de höll fast mig. Hon hade fel, jag kommer ihåg allt.
Vilken roll spelar PTSD i din diabetesbehandling?
Det går inte att komma undan det faktum att min PTSD gör sig påmind i diabetes relaterade situationer. Trots att jag gått på behandling för min PTSD så har jag en känsla att min puls och mitt blodsocker alltid kommer att att höjas när jag ska på läkarbesök. Jag har lärt mig att det är så min kropp fungerar och acceptera att mina värden inte kommer vara perfekta vid sådana tillfällen.
Idag så förstår mitt diabetesteam att mitt blodsocker påverkas väldigt mycket beroende på hur jag mår, något som tyvärr inte barnmottagningen jag gick på alltid gjorde.
Många gånger upplever jag att det är jag som är läkaren när jag ska träffa en vårdkontakt därför så pass många inte förstår hur blodsocker och diabetes påverkas utav ens psykiska mående.
Det är så viktigt att ha ett förstående diabetesteam och inte vara rädd att byta vårdkontakter om det inte känns bra. Något som jag själv försöker påminna mig själv är att vara min egna bästa vän, vara snäll mot sig själv och sätta både sin psykiska och fysiska hälsa i första rummet.
Berätta gärna om din erfarehet med diabulimi
De flesta av oss vet vad en ätstörning är och kanske själva varit drabbade. Det finns många olika typer utav ätstörningar, en utav dem är vad som kallas för diabulimi. En ätstörning som förekommer bland människor med diabetes, varav jag var en av dem som drabbades.
Fokus kring mat, siffror, perfekta värden, kolhydraträkning blandat med mobbning och oförstående läkare gjorde att min relation till mat och kroppsbild sakta men säkert bryts ner.
Jag spenderade många kvällar gråtandes över maten jag hade ätit och hur missnöjd jag var med min kropp. Redan i mina tidiga tonår hade jag försökt mig på olika dieter, vilket gång på gång misslyckades. Det var då jag intalade mig själv “det spelar ingen roll vad som krävs, jag ska bli smal” och slutade kort därefter att kraftigt minska på mina insulindoser. Med andra ord, utan att jag själv kanske riktigt förstod, så valde jag att långsamt ta livet av mig.
Ständigt höga blodsockervärden och ketoner gjorde att jag ständigt levde nära döden. Mitt liv togs sakta ifrån mig och jag blev allt mer isolerad med min sjukdom.
En dag, några år senare, stod jag framför spegeln och sa till mig själv “nu då?” jag började greppa att det skulle vara omöjligt för mig att leva såhär för all framtid. Jag behövde hjälp, men var så oerhört rädd. Jag hade aldrig någonsin hörts talas om någon som gjort som mig, aldrig hörts talas om diabulimi. Vart skulle jag vända mig? Fanns det hjälp att få?
Det har varit en lång resa och tuff resa för mig att bli fri från min ätstörning, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det finns så mycket okunskap kring diabulimi och vården saknar en behandling för dem som är drabbade.
Diabulimi är ett ämne som jag idag brinner för, jag bär på mycket erfarenhet som jag vill dela med mig utav och tillsammans med vården göra det lättare för dem som behöver hjälp. Att ha en ätstörning är jobbigt nog, men att känna sig ensam i sin sjukdom gör saken ännu värre.
Linnea driver ett instagramkonto för att visa andra hur hon lever sitt liv med typ 1 diabetes och PTSD (@lifebylinnea).
